Min Lydia, dryga fem år är helt suverän att uttrycka sig. Varje dag kommer det något finurligt. Igår fick jag ropa några gånger att hon skulle komma och äta frukost. När hon väl kommer så gnäller jag lite att hon alltid är så sen, då tittar hon bara på mig och säger. - Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Här om dagen frågade hon sin pappa varför han valde mig. Jo för att hon var bäst, svarar Andreas. Lydia svarar, varför tog du henne, när Mirjam finns, du skulle haft en som Mirjam. (Mirjam är Lydias dagisfröken). Ja, idag när jag lämnade Lydia och Albin på dagis, så var de lyckliga för de hade fått nya kläder igår. Stolt som de är berättar dom direkt för fröken vilka fina nya kläder de har på sig. Var av fröken kommer fram till mig och säger, vad bra då behöver vi inte vara bekymmrade längre för att ni inte har några pengar. För Lydia har nämligen sagt på dagis under samlingarna hur dåligt med pengar vi har, vi har inte råd med någonting. Hon har berättat med sådan inlevelse att lilla Albin också blivit bekymrad för sina stackars föräldrar. Jag skrattade högt. Det går inte att säga något till henne, hon tar allt på blodigt allvar. Har väl nämnt en eller ett par gånger när vi är på affärn och hon pekar på allt möjligt hon vill ha. Att det kostar pengar, det kan vi inte köpa nu, du får önska dig osv. Det rimmar inte så snyggt att barnen berättar på dagis hur dåligt ställt vi har, medans en snickare jobbar här hemma för fullt för att färdigställa badrummet. Trevlig torsdag på er!!

  Små kråkorna!!